Sjukfrånvaro kan ses som ett mått på hälsostatusen hos den arbetande delen av befolkningen globalt. Forskning har även kunnat belägga ett samband mellan lång sjukfrånvaro och sämre hälsa. Ämnet debatteras ofta på olika håll och på olika nivåer i samhället då sjukfrånvaro innebär stora kostnader – mänskliga, sociala och samhälleliga. Vilken roll spelar då arbetsmiljön i det här?
En stor studie från Danmark undersökte sambandet mellan självskattad stress och sjukfrånvaro. Resultatet visade att självskattad stress predikterar risken för sjukfrånvaro, speciellt för kvinnor. Självskattad stress mättes med en fråga som också återfinns i COPSOQ (i COPSOQ frågar vi dock om de senaste 4 veckorna) ”Under de senaste 2 veckorna känt dig stressad?”.
I en europeisk undersökning från 2010, undersöktes olika arbetsmiljöfaktorers samband med sjukfrånvaro i 34 länder. Undersökningen använde sig av COPSOQ och kunde konkludera att krav i arbetet (kvantitativa krav, krav om att dölja känslor), utvecklingsmöjligheter, sociala relationer (rollkonflikter, ledarskapskvalitet, socialt stöd och social gemenskap), arbetsplatsrelaterat våld (fysiskt våld, mobbning och diskriminering), skift arbete och befordring hade ett samband med lång sjukfrånvaro.
Social och organisatorisk arbetsmiljö innefattar även fysisk arbetsmiljö – det kan handla om allt från tunga lyft, ansträngande arbetspositioner till dåligt ljus, dålig luft osv. En undersökning från Sverige gällande sjuksköterskor och vårdbiträden, hittade att hög psykosocial belastning och hög fysisk belastning ökar risken för längre sjukfrånvaro för både sjuksköterskor och vårdbiträden. Det kunde även identifieras att lågt inflytande i kombination med hög fysisk belastning och ansträngande arbetspositioner ökade risken för sjukfrånvaro bland vårdbiträden. Resultaten indikerar att sjukfrånvaron kan minska om belastningen minskas både psykosocialt och fysiskt.
